Tyst och lugnt. Havet, min själs stilla ro.

Ucagiz – Finike Marina, 15 sjömil

Vi pysslar på som vanligt. Försöker kontakta Finike Marina för att reservera plats men vi är för tidiga, (klockan är bara åtta än).

Tyst och lugnt, havet min själs stilla ro.

Kommer att sakna de här fridfulla morgnarna innan solen blivit för het; att borsta tänderna på aktertrappan med havet kluckande vid fötterna, betrakta den senaste natthamnen, den sköna känslan när det varma vattnet omsluter mig, fiskarna som intresserat (?) följer med, kanske höra en tupp gala…

Nu åker vi, efter att ha provat ännu en gång hos Marinan. Någon svarar, kanske en säkerhetsvakt, det blir tyst i luren, kan tydligen ingen engelska, upprepar ”mono”, kan det betyda att hon är ensam och att kontoret är stängt. Vi antar det.

Passerar borgen igen, nu från framsidan, Tomas rycker fram systemkameran! Husen nedanför i den lilla byn Kale Köy är inbyggda bland de gamla ruinerna.

Oh, så naturskönt. Himmelskt vackert, behagfullt, orden räcker inte till, bilderna får tala.

Fikar chokladcroissant från Kas med kaffe. Alldeles ensamma…inte ens en liten gulet. Navigerar efter sjökortet på plattan men jag tycker att det är lite omständigt, den släcker ned sig ibland och det går inte att koppla på autopiloten. Vi får kolla i Finike om de kan serva vår plotter.

Sjökort på plattan

Ingen vind men väl de gamla dyningarna som kommer rullande både från norr och söder och som möts och kramas lite just här.

Känns som en halvtrist transportsträcka idag då vi går för motor en bra bit från land. Men ibland är det skönt att det inte händer så mycket…

De vanliga och vid det här laget förtrogna karga bergskedjorna har krupit tillbaka en bit och följs av sandstränder och små skvättar av hus. Floderna som flyter ut i havet tar med sig sand och slam. Om tusen år har strandlinjen flyttats ut, precis som hemma, men där av en helt annan anledning.

Nu är de nära igen, de maquisfläckiga bergen som någon så träffande liknat vid elefanthud.

Den här trippen gick fortare än jag trott. Strax före tolv tuffar vi in i den stora Finikebukten, eller ”Lykiens trädgård”. Bördiga slätter som bjuder på handelsträdgårdar och skogar av citrusträd. Finike har vuxit snabbt, från en obetydlig liten håla (det senare enligt Ebbe). Men inte drabbats av turismen i någon utsträckning.

Det blåser upp, helt plötsligt från ingenting har vi åtta sekundmeter i ryggen. Möts av den sedvanliga jolleeskorten, snabb och trevlig service! Besöker Marina office och får passerkort och wifi, det nödvändiga för att etablera sig. Sedan går vi vidare till maskinservicefirman Antalya Gemi för att få hjälp med vår Garmin plotter.

Bokar ett besök på onsdag, i övermorgon, då en servicekille lovar att komma förbi. Kollar in toaletterna, hög klass som vanligt här på Turkiets marinor! Det prunkar av färgstark bouganvilla, vanlig pelargonia, ginst, nerium, hibiskus och många fler som jag inte kan namnet på.

Får kontakt med Ulf och Carina, de landar i Antalya ikväll! Spännande.

På eftermiddagen mulnar himlen igen samtidigt som vinden ökar ännu mer. Skönt att ligga i hamnen, att det blåser här är bara bra! Som att ligga på svaj, det enda som saknas är möjligheten till bad.

Passar på att läsa ut min bok

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s